Ett förunderligt möte.
Jag mötte en man på min väg genom livet.
I hans blick fanns visdom från tidens begynnelse.
Han hade svaret på alla mina frågor,naturen och han var ett.
Träden och blommorna bugade vördnatsfullt mot honom,fåglarna ackompanjerade hans milda stämma.
Med lugn blid röst,som smekte min sargade själ,helade han min sorg och bitterhet.
Orsakade av livets ovarsamma framfart.
Hans närhet fyllde mig med sinnesro,och jag kände att jag ville stanna tiden.
Vid avskedets stund kände jag sorg och saknad,trots hans löfte om att vi snart skulle återses.
Ensam satt jag kvar förvirrad och förundrad,min insikt att jag aldrig kunde äga honom.
Ty man kan ej äga vinden,havet eller skogen.
Blott få vara dess ödmjuke hedersgäst.
Kommentarer
Trackback
